Har ni tänkt på att vänner försvinner hela tiden?
Vänner man umgicks som mest med när man gick i skolan, dom träffar man nästan aldrig eller helt enkelt aldrig.
Visst finns det kanske anledningar till att man faktiskt aldrig träffar vissa, så det ska jag väl inte klaga på.
Men de man stod nära som fan, hör man knappt av.


Man lever ett helt annat liv nu visserligen, men det betyder väl inte att man aldrig ska träffas och prata?
Det som händer är ju att man säger "Vi får ses snart" när man väl pratar, men träffas man?
Nejnej, utan det går ett bra tag, sen pratar man igen och återigen säger man att vi får ses snart.
Sen går det kanske en månad eller två, SEN träffas man.
Varför är det så? Hur svårt är det egentligen att bara träffas och snacka nångång då och då?
Man inbillar sig att man inte har tid, men vi har tid.
Jag har slutat träffa många av mina gamla vänner, vissa är jag glad över att få slippa, men de andra, det känns som om det bara är ytligt när man väl ses. Inte med alla, men vissa.
Det är som om man träffas i en timme och sen går man iväg igen och pratar inte på länge.
Helt enkelt, man är för lat.
Dessutom känns det ibland som om man är den enda som ska höra av sig hela tiden, för det är inte många andra som gör det. Varför är det så?
Är det så jobbigt EGENTLIGEN att faktiskt slänga iväg ett sms och fråga "Hej, hur mår du?" Eller något?
Nej det tycker inte jag.

Åh.
Fast om man tänker efter lite till kanske det är det som är meningen, vissa kanske man inte ska umgås med eller prata med? Kanske bara ska vara ytligt, för att man ska känna att "OJ, jag känner mer än tre personer i mitt liv".
Nä, jag vet inte.

Nu ska jag sluta mumla här, och faktiskt göra mig iordning för det har jag inte gjort ännu!
Jag är för lat!

Hejdååååå!