Leave me, go where you belong.
För att kunna vara stark så måste man våga vara svag… att vara modig är att våga var rädd.
Så sa en person till mig för ett tag sen. Jag blev helt ställd, för när man tänker riktigt noga så stämmer det.
Jag fick tänka till på det, och nu förstår jag innebörden.
Det är rätt konstigt hur snabbt tiden går. För ett år sen mådde jag skit, jag såg inga möjligheter till att må bättre överhuvudtaget.
Jag förlorade min bästa vän efter 8 års vänskap. Inte för att det kanske var världens bästa vän, men ändå.
Det har gått bra, jag har gått vidare.
Det kommer stunder då jag saknar våra stunder, minnen som vi har haft.
Men jag klarar mig, det är väl okej att minnas?
Jag trodde inte att jag någonsin skulle gå vidare.
Under åren som har gått har jag varit med om saker som jag inte önskar någon annan.
Jag har tänkt på att sticka härifrån ett antal gånger, jag har tänkt på att aldrig mer höra av mig till någon här i Halmstad, bara dra härifrån och aldrig komma tillbaka. Jag har aldrig gjort det, som tur är.
Det roliga är dock att varje gång jag trodde jag skulle må bättre, så var det någonting som sket sig.
Klart man tror att det är meningslöst, eller?
Jag tappade kontakten med min bror. Det känns fortfarande jättetungt, det medger jag, och det går inte en dag utan att jag tänker på honom, hur han mår, vad han gör, vad jag kunde ha gjort för att hjälpa honom, hur saker och ting kunde varit idag. Jag är inte van vid att inte ha honom nära, men jag får leva med det.
Det är ett val han har gjort, och nu är det bara för mig och alla andra att vänta på honom.
Iallafall. Jag som aldrig trodde att jag skulle få må bra igen, har mått bra nu ett bra tag. Jag vaknar varje dag och känner en livsglädje, något som jag inte gjorde förr, då kände jag bara ångest inför den nya dagen.
Även om jag var glad utåt så var jag som en tickande bomb inåt.
Jag vet inte var det vände, eller hur det vände. Men hur som helst, så vände det.
Med hjälp av mina närmsta vänner, och min familj (som egentligen inte ens visste att jag mådde dåligt, dom flesta), så har jag dragit mig upp ur det jobbigaste i mitt liv.
Jag vet att ibland finns där dagar där ångesten sköljer över mig, men jag vet iallafall hur jag ska hantera det.
Vi har alla olika sätt att hantera saker på. Jag skriver, pratar gärna. Tycker man inte om det, så finns där andra alternativ.
Jag vet iallafall att jag mår bra när jag får skriva av mig, när alla känslor kommer ut genom fingertopparna. Det är som om en sten släppts från mina axlar, jag känner mig lättare.
Även om det kanske bara hjälper för stunden, så känns det skönare.
Jag har ingen aning om varför jag skrev det här inlägget. Faktiskt, ingen som helst aning. Men det kändes bra. Att inse att jag faktiskt har kommit längre än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra.
Och jag är faktiskt stolt över mig själv!
Hur som helst, idag har jag varit ute och promenerat med min äldsta vän Michelle.
Det var lika trevligt som vanligt, dock lite blåsigt och lite kallt, men vad gör det när man är i gott sällskap? :D
Nu sitter jag här och blev jättetrött.
Ska inte skriva så mycket mer ;P
Ha en fin kväll!
Tack för mig,
Så sa en person till mig för ett tag sen. Jag blev helt ställd, för när man tänker riktigt noga så stämmer det.
Jag fick tänka till på det, och nu förstår jag innebörden.
Det är rätt konstigt hur snabbt tiden går. För ett år sen mådde jag skit, jag såg inga möjligheter till att må bättre överhuvudtaget.
Jag förlorade min bästa vän efter 8 års vänskap. Inte för att det kanske var världens bästa vän, men ändå.
Det har gått bra, jag har gått vidare.
Det kommer stunder då jag saknar våra stunder, minnen som vi har haft.
Men jag klarar mig, det är väl okej att minnas?
Jag trodde inte att jag någonsin skulle gå vidare.
Under åren som har gått har jag varit med om saker som jag inte önskar någon annan.
Jag har tänkt på att sticka härifrån ett antal gånger, jag har tänkt på att aldrig mer höra av mig till någon här i Halmstad, bara dra härifrån och aldrig komma tillbaka. Jag har aldrig gjort det, som tur är.
Det roliga är dock att varje gång jag trodde jag skulle må bättre, så var det någonting som sket sig.
Klart man tror att det är meningslöst, eller?
Jag tappade kontakten med min bror. Det känns fortfarande jättetungt, det medger jag, och det går inte en dag utan att jag tänker på honom, hur han mår, vad han gör, vad jag kunde ha gjort för att hjälpa honom, hur saker och ting kunde varit idag. Jag är inte van vid att inte ha honom nära, men jag får leva med det.
Det är ett val han har gjort, och nu är det bara för mig och alla andra att vänta på honom.
Iallafall. Jag som aldrig trodde att jag skulle få må bra igen, har mått bra nu ett bra tag. Jag vaknar varje dag och känner en livsglädje, något som jag inte gjorde förr, då kände jag bara ångest inför den nya dagen.
Även om jag var glad utåt så var jag som en tickande bomb inåt.
Jag vet inte var det vände, eller hur det vände. Men hur som helst, så vände det.
Med hjälp av mina närmsta vänner, och min familj (som egentligen inte ens visste att jag mådde dåligt, dom flesta), så har jag dragit mig upp ur det jobbigaste i mitt liv.
Jag vet att ibland finns där dagar där ångesten sköljer över mig, men jag vet iallafall hur jag ska hantera det.
Vi har alla olika sätt att hantera saker på. Jag skriver, pratar gärna. Tycker man inte om det, så finns där andra alternativ.
Jag vet iallafall att jag mår bra när jag får skriva av mig, när alla känslor kommer ut genom fingertopparna. Det är som om en sten släppts från mina axlar, jag känner mig lättare.
Även om det kanske bara hjälper för stunden, så känns det skönare.
Jag har ingen aning om varför jag skrev det här inlägget. Faktiskt, ingen som helst aning. Men det kändes bra. Att inse att jag faktiskt har kommit längre än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra.
Och jag är faktiskt stolt över mig själv!
Hur som helst, idag har jag varit ute och promenerat med min äldsta vän Michelle.
Det var lika trevligt som vanligt, dock lite blåsigt och lite kallt, men vad gör det när man är i gott sällskap? :D
Nu sitter jag här och blev jättetrött.
Ska inte skriva så mycket mer ;P
Ha en fin kväll!
Tack för mig,
Kommentarer
Postat av: Michelle
Man behöver inte alltid veta varför man skriver, men så länge det känns bra så varför inte liksom? :) Även om det som sårat än på vägen har gjort ont så har det också format en till det man är idag. Idag är ganska glad över vem jag är. Vem vet, jag kanske inte hade vart jag om jag inte hade fått uppleva det jag gjort. Sånt kan man aldrig veta. man får helt enkelt hylla sig själv och hur man lever. Det kan ryckas ifrån en på en millisekund.
PÖSS min gamle vän!
Trackback