Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, eller faktiskt inte försöker.
Den kommer alltid tillbaka. Saknaden.
Vissa tycker kanske det är konstigt att jag saknar dig, så som du har behandlat oss.
Så som du har svikit oss gång på gång på gång.
Jag tycker också det är lite konstigt, vissa hade kanske gett upp för längesen.

Men jag kan inte. Faktiskt, det är svårt att släppa taget om och ge upp hoppet.
Du är min bror, kanske inte så konstigt.
Saknaden är där varje dag, men vissa dagar/kvällar är saknaden enorm, mycket kraftigare än vanligt.
Det är då jag undrar, hur kommer det sig att det blev såhär?
Hur kunde det gå så snett? Att du inte ens kan höra av dig till din lillasyster och säga hur det är med dig.
Har inte pratat med dig på över två år nu. Det svider. Rejält.
Jag kan väl egentligen inte göra annat än att hoppas på att du kommer tillbaka snart.


Söndag idag. Snart läggdags. Wee.. Eller nåt, jag känner inte alls för att gå och lägga mig faktiskt.

Imorgno blir det träning iallafall! Nu jävlar är det dags att komma igång på riktigt igen, har ju slackat efter som fan.

Nu orkar jag inte skriva emr.
Hejdå!